gomorron

Jag lyssnar på Bob Hunds nya skiva i dag. Och känner redan vemod över att den också kommer att kännas som en gammal skiva någon gång i framtiden. Allting ska ta slut. Förr eller senare. Men inte i dag. I dag är det inte en sån dag. Det var varmt i morse när jag gick med grabbarna till dagis. Bästa fröken Tove var tillbaka efter skidresan och bägge killarna var glada när jag gick. Mårten ville ha sina 2 gånger 4 plus 2 plus 2 pussar, som han har utarbetat för att kunna uthärda separationen. Hur länge vill en liten kille pussas när han skiljs från sina föräldrar? Det kommer att komma ett glapp där, mellan 9 och 15, sen är det tjejerna som får 2 gånger 4 plus 2 plus 2. De kommer att svimma. Det gör de redan. Jag har sagt åt honom att pussa dem lite mer, men han bara fnyser. Kärlek är än så länge bara någonting som har med familjen och bästa kompisarna Enzo och Marlon att göra. Men jag vet att de blir yra när de ser honom.

Stella går själv till skolan nu. Hon har köpt nya skor till våren. Hon har hatt och schal. Hon lever det lyckliga H&M livet. Det där man kan skaffa sig en fräsch och up to date ny outfit varje gång det kommer ett barnbidrag. De slåss en del på skolgården tror jag. Så det gäller att vara lite street. Alex är fortfarande en liten bäbis. Men i morse hade han keps.

Jag jobbar hemma i dag. Köpte kokkaffe av misstag i förra veckan och det bidrar verkligen till trivseln här hemma. Till skillnad från brygg blir det godare ju längre det får stå. Men det är svårt att få in snittsen. De exakta måtten. Den exakta temperaturen. Det är lite trix. Mer om detta senare.

bra inre bild

När man står inför något som känns svårt, ångestladdat eller jobbigt, kan det vara bra att ha en inre bild som man kan retirera till och finna styrka i.
Det här är min.

nån slags dagbok

Till ansvariga för inomhusmiljön på Ringens köpcentrum:
-sänk temperaturen med ungefär 5 grader.
-fixa fläktar till foodcourten
-förbjud all betleriverksamhet som äger rum framför stora pappskärmar med typ texten: välj ditt nya elbolag, just ovanför trappan där man kommer upp från garaget.
-kicka ut BR-leksaker.
så blir allt mycket bättre.

högaktningsfullt
Pappan som skällde ut sina barn efter noter (fast han var arg på något annat), innan han lassade in ungarna i bilen och körde till ett annat inomhusköpcentrum.

Till Coffiehouse by Goerge i Sickla:
-Era bakverk smakar ”klass 4 E ska ha basar inför klassresan till Visingsö” – på sin höjd.
-Ert kaffe smakar papper.

högaktningsfullt
Samma pappa

om microbloggarna på facebook

I dag har jag fyllt på min facebookprofil med utrop som:
”nu är det för sent att börja plugga till läkare eller jurist. Det känns skönt när livet väljer åt en..”,
eller
”inte för sent att börja träna inför STHLM-martathon 2010 eller börja skicka in bidrag till schlagerfestivalen samma år..eller ta en skraplott.”

Det är tvångsmässigt det där. Att häva ur sig på facebook. Folk bloggar verkligen där nu. En kompis vräker ut sin ångest över separationen. Folk svarar putslustigt men kärleksfullt. Fler än jag antyder 40-årskrisen. Det är kärleksfull stämning. Inte någon roast precis. Alla vill varandra väl, även om få lyckas nå ut till 100%.

Men på något sätt känner jag hur den där minibloggfunktionen minskar ensamhetskänslan och för första gången funkar facebook som ett nätverk av vänner. Även folk man inte har någon djupare relation med visar sig och kommer med uppmuntran eller glada tillrop. Min kompis som verkligen behöver det, har vänner som bryr sig om honom. Det finns värme där. Det känns gott se.

Därför gillar jag helt plötsligt facebook väldigt mycket. Belackarna pratar om artificiell gemenskap. Om att man mäter sin status i antal vänner osv. Det håller jag inte med om. Jag tänker att man måste göra sig tillgänglig för andra, för att andra ska bli tillgängliga för en själv. Och där är facebook ett lysande verktyg.

rockhistorisk bemärkelsedag

I dag är det en rockhistorisk bemärkelsedag för en gammal gubbe som mig. I dag släpper äntligen Bob Hund ett nytt album. Det första på åtta år. Jag minns när det förra kom. Jag låg hemma med magknip och ringde Mimmi och bad henne köpa skivan. (Den var en besvikelse minns jag.)

På lunchen cyklade jag ner till Pet Sounds. Det var rätt pinsamt. Farbror, 40, som kommer intrampande när ungdomshjältarna släpper en ny skiva. Men jag var inte ensam kan jag säga. Och alla köpte vi något snäppet creddigare som liksom ett alibi:
-Har ni Anna Järvinens nya?
-Javisst.
-Bra, och föresten, har Bob Hund kommit?
-Jajamensan.
-Då tar jag en sån också.
Lite som när Woody Allen köper porr i Bananas.

Själv köpte jag en skiva med Loudon Wainwright III som alibi. Sen skyndade jag till kontoret och lyssnade. Och dumstirrade på skivomslaget och tokbläddrade i det medföljande häftet. ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” – det är all information man får. Och en bild på bandet där de spjuveraktigt gömmer sig och kikar fram bakom förstärkarna i sin replokal. Man är som en 11-åring igen. Man har hjältar.

Nu är jag hemma. Stella säger att hon gillar skivan. She´d better..

(Loudon var också bra)

jag fick ett mejl

I dag ligger jag tyvärr i sängen och jag har bara mig själv att skylla. Men jag hade kul i går. Filmlance bjöd på middag och jag är nästan säker på att jag inte gjorde bort mig. Fick hicka i trapphuset dock, och kan ha väckt damen som bor under oss. Men jag är känner mig glad i dag och lite yr. Alex gjorde i blöjan just innan han skulle gå till dagis och den fick givetvis jag ta hand om. Det är liksom straffet. Helt okej straff, men jag fick snabbretirera till sängen efteråt och här är jag fortfarande.

För övrigt har jag fått ett mejl:

Hej,
Hur gör du? Ledsen att jag inte informera er om min resa till Storbritannien för ett program,är närvarande i London och har några små problem här, eftersom jag felplacerad min plånbok på mitt vägen till hotellet där mina pengar och andra värdefulla saker hölls. Jag kommer att vilja att ni hjälper mig med en mjukt lån snarast med summan av ( 1400 euros) för att sortera ut mitt hotellräkningar och få mig tillbaka hem. Jag kommer förstår vad du har råd att hjälpa mig med kommer jag att betala tillbaka så fort jag återvänder, låt mig veta
om du kan vara till någon hjälp?

Någon har hackat (hackrat?) sig in på Micke Bergs mejl och skickat detta från hans konto. Men jag känner MIcke. Han kan uttrycka sig i skrift han. Döm själva.

Tittar på TV

Nu panikzappar vi mellan kanalerna i jakt på något kul. Vi har bara 3 kanaler – 5 om man räknar in 24:an och kunskapskanalen, där vi i och för sig brukar hamna tillslut.

Star Wars rullar in i sista akten på fyran. Vi har sett en rätt så stark fransk film ”den tysta staden”, Marsielle, bra. Jag kan inte ge den rättvisa i skrift, men detta säger jag: tack jesus att vi inte visste att det var Star Wars i kväll. Mårten hade kävt 100% tittning och den franska filmen hade på sin höjd flimrat förbi i runtzappningarna under någon reklampaus.

En sak bara: det finns något tilltalande lågmält i fransk socialrealism, om man till exempel jämför med engelsk. Jag vet inte exakt vad det är. Språket kanske? Kärleken till texten/litteraturen? Uppgivenheten? Eller helt enkelt att de har lite stil i Frankrike? Här finns en luftighet, en gleshet, där poesi tillåts sippra in i mellanrummen.

Såg en skvätt av popcirkus också. Det är märkligt hur tiderna förändras. När jag var liten hade ett sånt program varit veckans mediahändelse. Nu är det bortglömt redan medan det pågår. Kleerup outade att han ska bli farsa. Jag kan sätta pengar på att han inte vet vad det innebär. Jag har svårt för den mannen. Hans tröga uppsyn, hans fula T-shirts, hans billiga låtar snyggt förpackade men utan innehåll (de är bra på det där sättet som viss reklam kan vara bra, och man tänker att den där kreatören borde få göra film och så när det äntligen blir verklighet fattar man inte vad man tänkte). Kleerup är det här deceniets största tönt.

Äh, nu låter jag som en gammal gubbe.

Zappar vidare.

måste bara kolla en grej

Ni läser väl Loathing?

Tough shit

Mannen i inlägget nedan ställde sig och kissade ut genom dörren när tåget gjorde ett kort stopp på Enköpings station.

Man är full. Och på väg. (Jag antar att det är en rätt så förrädisk kombination, det där, alkohol och att vara på väg.) Spriten värmer och ger råg i ryggen. Snart framme i Örebro (eller Västerås), och då blir det fest. Man kanske har startat i Kallhäll. Man har suttit på järnvägspizzerian och hällt i sig stora stark. Man kanske har en flarra i jackfickan också. Man bor någonstans, men den där hundraprocentiga nukänslan som bara alkohol kan skapa, gör att det där med att komma hem inte känns så viktigt. Nu gäller de att förflytta sig vidare. Stannar man kvar kommer man att kvävas, som en haj i ett för litet akvarium, så det blir Örebro eller Västerås. Vilket som. Det spelar ingen roll. Solen skiner ju.

Så man tar tåget (biljett löser man ombord) sätter sig i en stol. Försöker prata med någon. Är för full för att inse att man inte får kontakt, men ett obehag har smugit sig in. Kissa! Man är kissnödig. Det gör ont. Det blockerar det där varma, ångestbefriande ruset. Man måste göra det nu och man vet inte var toaletten är. Man har inte sinnesverktyg nog att leta. Men där är en öppen dörr och en betongplattform. Där är en lösning.

Man kissar. Lägger inte märke till den där långa killen med mobilkameran. Kommer aldrig att få veta att man inom 10 timmar finns publicerad på en blogg och får backhandfattningen kommenterad av människor, vars namn man aldrig har hört.
Tough shit.

Avspänd attityd

Enköping, 090318, kl 17:18.