sivletto

Inga bilder i bloggen. Inte ännu i varje fall. Har inte fått bukt med designen, dessutom vill jag inte riskera att bli igänkänd. Och synd är det, för i går var jag på Sivletto och köpte kläder. Är det någon som har varit där? I ett garage på Malmgårdsvägen säljer ett gäng överviktiga rockabillys kläder från 30 – 50 talet. Begagat och nytt. Svindyrt och rätt så billigt. Entrén går via den smalaste spiraltrappa jag någonsin har gått i. Jag tror att den är snodd från en lekplats, för ingen över 12 år borde klara av den, hur personalen har lyckats klämma sig ner är en gåta. Jag brukar titta efter alternativa ingångar när jag är där nere, men jag har inte hittat någon än. I går köpte jag Jeansbyx och tröja. Den som letar efter vanliga jeans med lite ”häng” så där, kan gå någon annanstans. Jag blev förevisad det par som var exakta repliker av de som James Dean bar i Ung Rebell. ”Den bästa…jeansbyxa som någonsin har gjorts”, sa expediten, med pausering och allt. 2700 kronor gick de på. Men de satt snyggt. Jag köpte ett par japanska faktiskt. Edwin. 50-talsmodell som man viker upp ett varv. 1100 spänn. Och en V-ringad tröja från Deisel, 999kr.Sen kände jag mig lite i zonen, så jag slängde på ett par linnen från Resteröds också och då var jag uppe i 2400 kronor (småpotatis för en bloggare) och blev bjuden på kaffe med mazarin, innan jag tog cykeln förbi systembolaget och hem.

Inga bilder i bloggen än. Och synd är det. För cykelfärden hem över en viss bro bjöd på färgprakt ska jag säga. Det är vackert nu.

Allmänläkaren

Jag såg ett kort inslag med allmänläkaren Tomas Alldén i kväll. Stigen ut ur mörkret efter över 20 år såg han ut som en något skörare Lars Norén. Jag tänker inte ens fråga mig själv om jag tror att han är skyldig eller inte, eftersom jag inte har bråkdelen av den information som krävs för att besvara den frågan, jag kan bara konstatera att 20 år av förlorat liv gör ont att se. Han var uttrycksfull karln. Han kunde tala. Han talade rakt och från djupet av sig själv. Kanske som någon som inte har nåt att dölja längre. Som någon som har gråtit klart. Det var något vackert över honom. Något mycket ömtåligt men starkt. Jag vet inte. Han berörde mig djupt.

1987

Klockan är snart 4 och det är dags att packa sig hemåt. Dagarna rör sig framåt i ett töcken nu. Måste skärpa mig för att inte hamna i djup microsömn (?) så fort jag blinkar. Låg en stund på soffan på mitt kontor och halvsov. Tappade begrepp om tid och rum. Det blev 1987 och jag befann mig i ett vitmålat rum i en källare i vasastan. Svartklädda Jean Claud-typer minglade runt mitt läger med höga glas i händerna. En ännu inte alltför nersupen Freddie Wadling spelade på en för liten synth i ena hörnet. Jag kände doften av salta pinnar och trafikljuden från Hälsingegatan bibehöll mig i mitt tillstånd av halvcoma. Sen vaknade jag upp på Söder, 21 år äldre, reste mig ur min soffa och fortsatte arbeta.

1987, jag var fortfarande oskuld då. Det första jag tittade på när jag mötte en tjej var hennes skor. Sedan hennes eyeliner. De hette JB, Crolis, Maya och Shai och kom från Jacobsberg och Tumba. Men JB bodde i Vasastan. Hennes pappa var en rätt så känd trubadur. De hade flygel hemme och flera rum som ingen bodde i. Jag fick aldrig ligga med henne. Vet inte ens om jag tänkte tanken.

k Öijer

Första gången jag hörde vad Bruno K Öijers nya diktsamling heter tänkte jag: ”Herregud, men nu har väl ändå gubben sprungit vilse i heroinromantiken tillslut”. I kväll såg jag en kort puff inför Babel Special. Bruno är äldre än någonsin (förståss, det är vi alla) och han ser ut som en karaktär ur Skrotnisse, men de eteriska lockarna sitter fortfarande där och hatten har han på sig. Han säger: ”..de där dockusåporna som tar sig in i folks liv..” Det är allt jag behöver för att vilja ha honom ännu mera.

Bruno K Öijer är vår nations främsta lod in mot vad som är vesäntligt. Han är obarmhärtigt anakronistiskt och han skiter på ett så befriande sätt i vår nya tid med alla snabba skiftningar och mjukt vitlackade eller svartlackade mac-produkter.

Jag minns en uppläsning på Orionteatern 2001. Han hade just läst de inledande fraserna i en av sina allra vackraste dikter när en mobiltelefon ringde med gäll nokiatune. Bruno tittade upp som från någon helt annan stans. Han såg mot taket och sa: ”Vad är det för ljud?”

Lite senare samma kväll, när han hade läst sista dikten och klockan väl var 23 eller nåt, sa han att han skulle lämna stan ”i natt”. Och jag undrade vart han tänkte sig. Linköping? Brooklyn? Åhus? Nu är han tillbaka. Nya diktsamlingen heter ”Svart som silver” och jag har en känsla av att den kommer att hjälpa mig en bra bit på vägen genom den här hösten.

För övrigt, dikten han läste när han blev avbruten var denna:

du fick aldrig veta
att när du rest dig satt jag kvar
vid avtrycken i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej
det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mig vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på varaktig kärlek

ur: Det förlorade Ordet, 1995

Fy fan vilken morgon. Barnen grät redan en halv minut efter att de hade vaknat, och jag lyckades aldrig riktigt vakna. Jaga är trött, så trött. Sov ändå 7 timmar i natt.

Nu är det över..

Allt gick så fort. Han fick en spruta som han somnade av, och därefter avlivningsvätska. Jag grät. Har haft honom sen han föddes. Han hade en vit fläck på svansen. För en timma sen levde han. Inte nu.

april 94 – i dag

I dag klockan 14:30 åker jag med katten till veterinären. Han får en spruta och så är det slut. Jag vet inte vad jag borde känna, sorg antar jag. Det är ju så med husdjur läste jag någonstans, att beslutet att avliva är ett ansvar man har och något man inte får skjuta ifrån sig. Min katt har levt länge. Han föddes i min lägenhet den 6 eller 7 april 1994 (samma helg som Curt Cobain tog livet av sig) och vi har stått varandra mycket nära under åren. Sen jag fick barn för några år sen har han alltmer dragit sig undan och blivit sin egen. Han kommer och går lite som han vill. Jag tror att han har knutit nya relationer, för ibland kan han vara borta i veckor och komma hem välnärd och utsövd, som från en semester. Grannarna kommer att bli lessna, det vet jag. Igår gick jag upp till Siv i 56:an och hon bad att få ha honom hos sig i några timmar för att göra ett avsked. Nu sitter han i solen utanför vårt hus och låter ögonblicken komma och gå. Han vet inte, men jag vet. Det är bara 3 timmar kvar nu.

Grynnan

Det var 1990, jag jobbade på kollo och det hade varit föräldrahelg. Vi skulle kampa med alla ungarna på en ö en bit ut och föräldrarna följde med ner till bryggan för att ta farväl. Det var jag som skötte motorn. Och som jag skötte den. På något sätt lyckades jag koppla ur friläget och ge full gas samtidigt. Båten + jag + 8 barn landade en sekund senare på en grynna 15 meter ut. Alla överlevde. Och jag fick ett namn.